Show Notes
Under sommaren 1940 gick Frankrike från att vara en av Europas främsta stormakter till att bli ett ockuperat, förnedrat och ett politiskt söndertrasat land. Frågan är om Frankrike hade överlevt som nation utan general Charles de Gaulle (1890–1970) och hans idé om Frankrike som ett historiskt subjekt.
Han försvarade envist Frankrikes ställning i världen i kamp mot Vichyregimen och även mot sina allierade USA och Storbritannien. Fem år senare stod han i spetsen för en återupprättad fransk stat. Frankrike hade fått en egen ockupationszon i Tyskland och en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.
I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Charles de Gaulles envisa kamp för Frankrike.
Under första världskriget tjänstgjorde de Gaulle som officer, sårades flera gånger och tillbringade över två år i tysk krigsfångenskap. Han läste, studerade kriget och höll föredrag för andra fångar om historia och krigföring. Erfarenheterna stärkte hans intresse för sambandet mellan teknik, rörlighet, eldkraft och ledarskap.
Under mellankrigstiden gjorde han sig känd som militärteoretiker. Han argumenterade för en mer rörlig och mekaniserad armé med stridsvagnar, i kontrast till den franska försvarsstrategi som i hög grad byggde på befästningar som Maginotlinjen.
Efter nederlaget 1940 ville marskalk Pétain rädda Frankrike genom vapenstillestånd med Tyskland. Medan De Gaulle menade att Frankrike endast kunde räddas genom att vägra acceptera nederlagets politiska konsekvenser.
De Gaulle sammanfattade senare sin historiesyn i inledningen till Mémoires de guerre: ”Toute ma vie, je me suis fait une certaine idée de la France” – hela sitt liv hade han burit på ”en viss idé om Frankrike”. Frankrike var för honom inte identiskt med en regering eller en statsförfattning. Nationen var ett historiskt kontinuum.
De Gaulle flydde till Storbritannien och talade den 18 juni i radio och uppmanade fransmännen att fortsätta kampen. Men De Gaulles ställning var svag. Han hade inget folkligt mandat och hade bara varit medlem av regeringen i några dagar. Hans första uppgift blev därför att skapa legitimitet och få fransmän och allierade att acceptera hans anspråk på att företräda nationen.
Förhållandet till den brittiske premiärministern Winston Churchill var motsägelsefullt. Men utan Storbritanniens stöd hade Fria Frankrike knappast överlevt 1940. Men de Gaulle vägrade acceptera rollen som brittisk klient.
Ännu svårare var relationen till Franklin D. Roosevelt. USA hade länge diplomatiska förbindelser med Vichy och ville inte automatiskt erkänna de Gaulle som Frankrikes ledare. Amerikanerna stödde under en period Giraud och misstrodde de Gaulles politiska ambitioner.
Sommaren 1940 hade de Gaulle bara några tusen fria franska soldater i Storbritannien. Han behövde territorium, administration och resurser. Här blev kolonialimperiet avgörande. Tchad anslöt sig till Fria Frankrike den 26 augusti under guvernören Félix Éboué. Därefter följde bland annat Kamerun, Kongo och Oubangui-Chari. Större delen av Franska Ekvatorialafrika blev därmed en territoriell bas för rörelsen.
De Gaulle kunde nu uppträda som ledare för territorier med administration, soldater och råvaror. Vägen tillbaka till Paris gick i stor utsträckning genom kolonialimperiet och bars också av koloniala soldater. När Frankrike befriades skulle det redan finnas en fransk regering som kunde ta över staten.
Bild: General Charles de Gaulle och hans följe tågar längs Champs-Élysées från Triumfbågen mot Notre-Dame efter Paris befrielse i augusti 1944. Fotograf okänd, Imperial War Museums (HU 66477). Public domain via Wikimedia Commons.
Musik: La Marseillaise av Band of the Garde Républicaine med dirigent François-Julien Brun. Inspelad i Théâtre des Champs-Elysée 1950, Wikimedia Commons, Public Domain.
Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
More from Historia.nu med Urban Lindstedt
Under rekordåren efter andra världskriget fram till 1970-talet omvandlades Sverige från ett blygsamt industrialiserat jordbrukssamhälle till en av världens rikaste och mest jämställda välfärdsstater. Andra världskrigets fruktan och pessimism ersattes av en vilja att bygga ett nytt rättvisare samhälle – priset var högre skatter, hårda rationaliseringar och snabb urbanisering.
Över 3 500 människor dödades under konflikten i Nordirland, vanligen kallad the Troubles. Från slutet av 1960-talet till långfredagsavtalet 1998 präglades samhället av bombdåd, skottlossningar och sekteristiskt våld.
Under den tidiga medeltiden betraktade kyrkans lärda föreställningar om flygande häxor som vidskepelse och villfarelser. Djävulen ansågs ha lurat människor att tro på nattliga flygfärder. Men i takt med att föreställningen om djävulen växte fram kom synen på trolldom och häxeri att förändras i grunden.
Ensamhet, tystnad och bön skulle få brottslingen att ångra sig och börja ett nytt liv. Under 1800-talet satsade Sverige stora resurser på moderna cellfängelser. Reformen framställdes som ett humanitärt framsteg, men bakom celldörrarna kunde isoleringen bli en mardröm för själen.
Dr Hans Frank (1900-1946) var Adolf Hitlers personliga advokat. Den bildade och kulturellt intresserade juristen deltog i den misslyckade ölkällarkuppen 1923 och hjälpte senare Hitler att montera ned den tyska rättsstaten.