Östeuropas väg till frihet 1989

Året 1989 står ut i modern europeisk historia. På mindre än ett år förlorade de kommunistiska regimerna i Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien sitt maktmonopol. Folken reste sig och Moskva ingrep aldrig.

De kommunistiska regimerna hade etablerats hårdhänt i länder som Röda Armén erövrat under andra världskriget. Frihetsvågen 1989 blev möjlig genom en kombination av långvarig ekonomisk stagnation, regimernas förlorade legitimitet, ett uthålligt civilsamhälle och ett avgörande politiskt vägval i Moskva.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han har skrivit boken Europas vändpunkter – 1492, 1914, 1989.

Vid konferenser i Jalta och Potsdam förhandlade andra världskrigets segrarmakter om efterkrigsordningen. I Jaltas deklaration om det befriade Europa åtog sig de allierade att verka för representativa regeringar och fria val. I praktiken blev Röda arméns militära närvaro avgörande för maktutvecklingen i stora delar av Öst- och Centraleuropa.

De kommunistiska partierna var efter kriget för svaga för att vinna fria val på egen hand. I stället skaffade de sig med Moskvas stöd stegvis kontroll över statsapparaten och slog ut politiska motståndare. I slutet av 1940-talet hade Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien blivit kommunistiska enpartistater under starkt sovjetiskt inflytande. DDR bildades 1949 i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland.

Under 1940-talets slut och 1950-talets början konsoliderades makten med stalinistisk brutalitet. Skådeprocesser och utrensningar drabbade både civila dissidenter och partimedlemmar som misstänktes för bristande Moskvatrohet. Jordbruket tvångskollektiviserades och ekonomierna underställdes en strikt planekonomi med ensidigt fokus på tung industri. Samtidigt byggde hemliga polisorganisationer som östtyska Stasi och rumänska Securitate upp massiva nätverk av informatörer som genomsyrade vardagslivet med ständig övervakning.

Trots den hårda repressionen upphörde motståndet aldrig helt. Östberlinarna reste sig 1953, den ungerska revolten bröt ut 1956 och Tjeckoslovakien försökte 1968 genomföra reformer under parollen "socialism med ett mänskligt ansikte". Dessa försök krossades dock snabbt och våldsamt av sovjetiska stridsvagnar under Brezjnevdoktrinen, vilken gav Moskva rätt att militärt ingripa mot varje hot mot det socialistiska systemet. När den oberoende fackföreningen Solidarność växte fram i Polen 1980 tvingades regimen svara med undantagstillstånd och massarresteringar för att hålla fast vid makten.

Att revolutionerna 1989 lyckades där tidigare uppror misslyckats berodde på en samverkan mellan strukturella kriser och nya politiska förutsättningar. Ekonomiskt präglades östblocket av kronisk varubrist, teknologisk eftersläpning och växande skulder till västvärlden.

När Michail Gorbatjov tillträdde som Sovjetunionens ledare 1985 inledde han reformprogrammen glasnost och perestrojka. Framför allt signalerade Moskva att man övergivit Brezjnevdoktrinen och inte längre tänkte ingripa militärt för att rädda satellitregimerna. Tillsammans med ett alltmer organiserat civilsamhälle, underjordisk litteraturspridning och ett internationellt ramverk genom Helsingforsavtalet 1975 bröts den politiska apatin.

Bild: Berlinmurens fall 1989. Bilden visar öst- och västtyskar vid Brandenburger Tor, återgiven på en permanent offentlig dokumentationsvägg i Berlin. Foto: Lear 21, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Musik: Ludwig van Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen med ”Ode an die Freude”, i en inspelning från 1956 under dirigenten Jascha Horenstein, med Wilma Lipp, Elisabeth Höngen, Julius Patzak och Otto Wiener. Public Domain Mark 1.0, via Internet Archive.

Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.